textbylinzi

Trodde faktiskt inte att det skulle göra så ont.
Jag har hört så mycket om krossade hjärtan och hur sårad man känner sig. Men trodde aldrig att det skulle kännas på detta sätt. Som att hjärtat ska sluta slå när som helst, som att en underbar melodi spricker och blir till brus. Inga känslor är starkare och just den brustna känslan tar över allt i din vardag. Det känns konstigt att le och skratta. Det känner konstigt att gå upp på morgonen för det finns ingen anledning att gå till skolan eller det finns ingen anledning att äta frukost. För vem gör jag det för?
För en vecka sen gjorde jag det för dig. Jag levde kvar för dig. Jag log för dig och på grund av dig. Men nu…

Vem ska jag le mot? Vem ska se mig?