textbylinzi

I want to look up in the sky
And see you face and your laugh
I want to look at your face att you laugh
And see the strars on the sky.
Make me belive that could happend
And you got me hanging in your hand
For your lifetime.

Misstag är val du gör

If you never know what you are looking for

Det finns alltid lite ärlighet bakom "jag skojade bara".

Nobody can take away your happiness

Morgonen där på vaknade hon med brännande huvudvärk och var så kall att hon hackade tänder så tänderna verkligen smällde ihop. Innan hon gjorde något oväsen av sig lyssnade hon noga så att ingen av Daniel eller Erik skulle råka vara hemma. Hon pustade ut och reste sig upp när hon förstod att hon var helt ensam.

I just can't sleep tonight,

are you the devil or the angel?
your kiss is cosmic, every move is magic
infect me with your love, and fill me with your poison
by kissing me
take me
wanna be your victim, ready for abduction

Han älskade henne verkligen,
Likaså hon
Varför kunde dom inte bara komma till skått?
För båda var rädda för verkligheten på deras insidor.

Om jag hade modet att säga som det är och låta dig gå
Så skulle jag
Om jag hade viljan att bara låta tiden läka såren
Så skulle jag
Om jag inte älskade dig
Så skulle jag bara hoppa och vilja prova något nytt
Men älskling..
Du är allt jag någonsin velat ha. Du är allt jag måste ha
Du är inte den ända som kan få mig på bra humör
Du är inte den ända som jag har gillat
Och du är inte den som gör så jag får ett leende på läpparna.
Men du är helt underbart lagom.
Jag blir glad av dig
Men också förbannat arg
Men det är allt jag behöver älsnling
Jag älskar faktiskt inte allt med dig.
Men jag kan eccpetera allt med dig ♥

Båda var vilsna och visste inte vart deras liv var på väg.
Han ville ha någon att älska.
Hon ville ha någon som älskade henne.
Han var underbar.
Hon var underbar för honom.
Dom hade varandra svagheter.
Men vad gick snett?
Han ville bara se henne le.
Det gjorde honom lycklig.
Det som gjorde henne lycklig då?
Var det att hon hittat det hon letat efter?
Eller att någon äntligen tyckte att hon dög?
Hon såg allt bra med honom. Inte det dåliga.
För det fanns inget.
Han såg bara kärleken.
Han föll, direkt.
Hon har inte fallit än.
Dom hittade varandra.
Han älskade henne.
Hon älskade uppmärksamheten.
Dom var olika på alla tänkbara sätt.
Jag fårgar mig om det inte är det som är meningen...
Men i detta fall var det helt fel.
Men kärleken fanns... För honom var det äkta.
För henne var det en lek.
Hon svek honom varje dag.
Men han älskade henne för mycket. Och han såg framför sig hur hon dränkte sig själv i tårar och ånger.
Det kanske hon gjorde, men var det äkta?
Dom vägde fram och tillbaka. Det gick upp och ner varje dag. Varje timme.
Han byggde upp någor underbart.
Hon följde hans ström och log.
Själv skulle jag gätt upp, men nej. Dom kämpade. Dom båda försökte.
Han försökte vara mindre sårbar.
Hon försökte att hålla dig till en person, som verkligen älskade henne.
Ska det vara så? Vem vet. Kärleken har sina egna regler. Sina egna vägar.
Man planerar aldrig kärlek. Kärleken är något man ska vara rädd om. Vare sig det är till en släkting eller sin andra halva.
Han skapade kärleken och tog hand om den. Vad gjorde hon?
Tog sönder honom långsamt.
Hur såg dom framtiden med varandra? Dom den var nu? Eller som en underbar kärlekssaga?
Det spelade ingen roll. Kärlek är kärlek. Den planeras inte.
Men det byggs inte upp framför ens ögon heller. Kärleken är värd att kämpa för.
I detta fall hade han hittat fel pusselbit... Den var trasig och förstörd från början.
Han ville göra den hel, så den passade honom perfekt
Hon var inte utvägen från det dåliga. Men han fick henne att tro det.
Klart dom skulle kunna vara varandras pusselbitar.
Men vilken flicka som helst skulle kunna vara den rätta för honom.
Han tar fram det allra bästa. Ur vem som helst. Han ser allt det bra.
Han trodde hon skulle ändras.
Gick det?

Hon kände för att bara vända på klacken och gå eller ge honom en stor käftsmäll. Men det skulle aldrig hända.. Då skulle det bara bli värre.
En klump i magen uppstod när både Daniel och Erik blev tysta. Som att dom bestämde någonting genom ögonkontakten. Läskigt var det i alla fall, riktigt obehagligt.
- Hörrdu Kim... Sa Daniel och blev tyst. En lång stund för att vara Daniel.
Kim tittade fortfarande bara ner i golvet. Hon ville inte möta någon av deras blickar, deras gråblå ögon som stirrade en rakt in i själen.
- Titta på mig Kim. Titta!
Men Kim lyfte inte ett finger. Hon var trött på att lyda deras order. Den här gånger var första gången hon verkligen inte lydde det någon av dom sa. Det kokade i henne, snart skulle hon spricka. hon försökte hålla sig. Medan hon funderade på vad som skulle hända om hon bara gick, tog Erik tag i hennes ansikte med höger hand. Hans tummnagel skar in i hennes kind medan dom andra fyra fingrarna pressades mot hennes käke. Den här gången var hon inte rädd. Men hon skakade av ilska och nervositet. Vad skulle hända här näst? Skulle hon behöva skrika? Skulle hon få ont?
- Du hörde vad jag sa, titta på mig! Eriks röst ekade samtidigt som Daniels hånande djupa skratt.
- Vad? Sa hon och titta rakt in i dom hemska ögonen som satt fastklistrade på det blleka ansiktet.
- Berätta exakt hur det var? Du gillade honom verkligen eller hur? Han var en snygging visst? Sa Daniel och höjde på ögonbrynet.
Eriks tummnagel skar fortfarande hårt in i hennes kind. Hon titta Erik i ögonen medan hon svarade Daniel.
- Det var exakt som alla andra ni tvingar mig vara med. Men han var speciell, ja. Var det något mer du ville? Sa hon när hon slog bort blicken och slet sig loss från Eriks onda händer. Daniel kom mot henne, och ställde sig bara och tittade ner på henne.
- Du är lite uppkäftig idag. Vad har flugit i dig gumman?
Nu var Kim rädd igen.
- Du vet att du inte ska vara det mot varken mig eller Erik eller hur? Sa Daniel och innan Kim ens hann svara laddade han ett slag mot Kims tinning. Kim stönade men stod fortfarande upp för att inte visa svaghet.
- Oj, stark också. Sa Erik och laddade till det andra slaget som träffade kinden precis där hans tummnagel hade skurit in.
Tårarna började rinna på henne medans hon ramlade långsamt ner på trägolvet. Hon lade sig på sidan med händerna ovanför huvudet som skydd.
Men det tredje slaget träffade henne i sidan.
På det kalla golvet somnade hon den natten. Hon drömde många mardrömmar den natten. Hon frös och mådde illa. Men imorgon. Imorgon skulle hon lösa allt. Hon skulle sätta dom på plats.

Hon lät händerna vila på hans bröstkorg. Vad hade hon gjort? Hur kunde hon?
Hon kände hur pulsen gick långsammare och långsammare. Hennes blick fast på en enda funkt, hans slutna ögon. Hennes hjärna var blockerad och lägenheter var så tyst så att tystnaden fick ett eget susade ljud. Hon rörde sig långsamt och försiktigt och lade sina läpper ovanpå hans. Det kändes underligt att inte få någonting tillbaka. Men vad skulle hon göra? Hon kunde ju inte ångra sig nu?
Men hans kärlek till henne var äkta. Det visste hon. Hon tyckte så illa om sig själv, det kändes som att skammen skulle sitta kvar för evigt. Vilket den förmodligen skulle.
Hon hade tagit en vacker människas liv ifrå jorden. Hon hade tänt eld på ett hjärta och sen släckt det med ett lidande. För att visa vem hon egentligen älskade och för att visa vad hon verkligen kunde åstakomma. Hon var djävulen som gjorde vad som helst för att få vad hon förtjänade, och hon visste det. Det var som en drog. Hon kunde verkligen inte sluta.
När hon hade lagt sig bredvid den medvetslösa kroppen skar hennes ringsignal i öronen. Hennes inre del slog en volt när tystnaden bröts.
- Hallå?
- Hej. Hur går det Kim? Sa den mörka rösten. Hon visste inte om det var Daniel eller Erik. Men det hade ingen betydelse. Både två var hemska.
- Det är klart. Vad ska jag göra nu? sa hon och kollade med tårfyllda ögon på Samuel som låg där, tätt intill henne.
- Jag kommer och hämtar dig. Du ska berätta exakt allting. Nu hörde hon att det var Erik. Han hade en ton och ett hot i varje mening han sa.

Tio minuter senare fick hon ett textmeddelande om att hon skulle gå ner och ut ur porten.
Hon satte sig i bilen och var tyst hela vägen till Eriks och Daniels lägenhet.
Lägenheten var som vanligt smutsig och den hade en speciell lukt. Orena kläder, gammal mat, onska samt skamm.

Kim blev tidigt tagen hem ifrån av sina två bröder, Daniel och Erik. Dom bodde i en förort i södra Sverige. Dom ville ha makt över sin egen syster. Dom ville se henne lida.
Varje månad blev hon tvingad att älska en ny man. Få männen att bli förälskade i henne, som dom visste att hon var bra på. Dom valde de olika männen varje gång. Vare sig det var en vacker ung kille, eller en medelålders man med skägg och kulmage. Spelade ingen roll. Sedan tvingades hon att ta livet på männen och sen gjorde bröderna sista jobbet, att ta det värdefullaste de hade och föra bort männen.
De tyckte att hon hade förstört så mycket under hennes barndom.
De både bröderna var hela femton år äldre än Kim.

- Låt höra nu då? Vad gjorde han med dig? Hur kändes det? hur våt blev du? sa Daniel och gav ifrån sig ett hånande leende mot sin bror samtidigt som han knuffade lite retsamt, men ändå allvarligt på Kim.
Kim svarade inte, utan stod bara och stirrade i golvet. Hon ville sjunka genom det hårda trä golvet, som hon blivit nerknuffad på många gånger.

Trodde faktiskt inte att det skulle göra så ont.
Jag har hört så mycket om krossade hjärtan och hur sårad man känner sig. Men trodde aldrig att det skulle kännas på detta sätt. Som att hjärtat ska sluta slå när som helst, som att en underbar melodi spricker och blir till brus. Inga känslor är starkare och just den brustna känslan tar över allt i din vardag. Det känns konstigt att le och skratta. Det känner konstigt att gå upp på morgonen för det finns ingen anledning att gå till skolan eller det finns ingen anledning att äta frukost. För vem gör jag det för?
För en vecka sen gjorde jag det för dig. Jag levde kvar för dig. Jag log för dig och på grund av dig. Men nu…

Vem ska jag le mot? Vem ska se mig?