textbylinzi

vi var en enhet, vi var singular, förenades på en solig vårdag.
det jag minns finns kvar inom mig och det brinner svagt.
kommer nog alltid vara så för allt jag har och ser på påminner 
mig om dig och det känns ännu mer tomt än vad allt 
redan är. älskling jag skäms allt vi hade, det blir så fel. 
men jag måste gå vidare för egen del, det var mitt egna fel.
fan borde gett mer men det är lätt att va efterklok när man blickar 
bakom axeln och ser tillbaka på ett år. 
men det var ett tag sen nu, och allting har förändrats. precis allt. 
men du finns kvar. jag älskar dig? kärleken brann på
så olika sätt. minns varje rad och varje ord du skrev, din kärlek var 
varm mot min. du var allt för mig. nu är du någon
annans kärlek, jag vet exakt hur hon känner sig. som att ingenting i 
hennes liv kunde bli bättre, att hon har allting somalla 
andra vill ha. 
när du försvann, så gav jag aldrig upp. gjorde du? 
aja, mina minnen håller mig uppe varje dag. synd att vi inte kunde skapa 
nya vackra minnen. som skulle hålla mig uppe och ta oss tillsammans till 
himlen.